När Lotta Hammar fick spridd tjocktarmscancer var hon för ung för screeningprogrammet. I dag lever hon med en obotlig sjukdom och vill öka kunskapen om symtom och tidig upptäckt.
Det är måndag eftermiddag och Lotta Hammar är på väg hem från ett jobb på Södermalm i Stockholm, där hon dekorerar trapphuset i ett hus från 1920-talet. Ett par timmar åt gången orkar hon arbeta – mer än så tillåter inte kroppen.
Nu sitter hon på tunnelbanan, något hon helst undviker för att minska risken för smitta. Om hon måste åka gör hon det dagtid, när det är mindre folk. Före cancern var det inget hon behövde förhålla sig till. Till våren tar hon fram cykeln igen.
Varje dag tar hon tabletter – en bromsande behandling som ska hindra cancern från att fortsätta sprida sig. Medicinen gör henne trött och svag, men något alternativ finns inte.
– Jag bara gör det. Det har blivit en rutin.
Varannan vecka får hon dessutom immunterapi.
Vardagen präglas av väntan: på blodprover, röntgensvar och nästa multidisciplinära konferens. Egentligen har hon väntat ända sedan den dag hon blev sjuk.
Sedan diagnosen förändrade allt arbetar hon mindre och försöker hålla fast vid det som går. Livet fortsätter – men inte som förut. Vetskapen om att tiden är begränsad finns alltid där.
– Jag lever som om jag har två år kvar. Men jag kan inte överge tanken på att jag ska överleva.
Lotta Hammar väljer att berätta för att andra ska få den chans hon själv aldrig fick. När hon blev sjuk hade hon ännu inte kallats till det screeningprogram som i många fall upptäcker tarmcancer i tid.
”Det värsta är tanken att inte få vara med barnen.”
När cancer drabbar trots hälsosam livsstil
Det finns forskning om riskfaktorer för cancer. Livsstil spelar roll och kan påverka risken att insjukna. Men den som gör mycket rätt är inte automatiskt skyddad.
Lotta Hammar har större delen av livet bott fyra trappor upp utan hiss. Cykel istället för bil. Ett aktivt arbetsliv. Träning. Ingen övervikt.
– Självklart har jag ätit snabbmat som andra människor. Men jag har också ätit bra mat.
Orden är inte ett försvar, utan en påminnelse: sjukdomen följer inte alltid givna mönster.
– Jag var frisk när jag blev sjuk.
Och därför återkommer hon ofta till samma mening:
– Man ska inte tro att man är undantaget.
När kroppen började larma förstod hon först inte vad det handlade om.
Under större delen av 2023 kände hon sig ovanligt trött, men tänkte att det hörde till livet. Magen förändrades gradvis – diffusa signaler som var lätta att bortförklara. Först när en tydlig utbuktning började synas på vänster sida av magen insåg hon att något var fel och sökte vård.
Så upptäcktes Lottas cancer – operationen som förändrade allt
Det som följde gick snabbt. När hon kom in i vården i oktober 2023 trodde läkarna först att det handlade om äggstockscancer. En stor tumör syntes och operationen som bokades in en månad senare beskrevs som relativt enkel.
Men under ingreppet förändrades allt. Tumören på äggstocken var i själva verket en metastas från tjocktarmscancer. I tarmen fanns två tumörer som redan spridit sig i kroppen.
Operationen blev betydligt mer omfattande än planerat. Två tredjedelar av tjocktarmen opererades bort, liksom äggstockar, äggledare och livmoder. Tarmen kapades på flera ställen och syddes ihop igen. Ingreppet, som var tänkt att ta två timmar, pågick i sju.
– När jag vaknade efter operationen hade jag en känsla av att vara ”amputerad inifrån”.
Någon kritik mot vården vill hon inte rikta.
– De har verkligen kämpat för mig.
Vardagen efter cancerbeskedet
Före sjukdomen gick livet i högt tempo. Arbetet har alltid varit en självklar del av Lotta Hammars liv, inte bara som försörjning utan som lust och identitet. Som dekorationsmålare har hon haft ateljé tillsammans med två kollegor i 26 år, fyllt dagarna med färg, projekt och kurser och sällan tackat nej till ett uppdrag.
– Det är fruktansvärt att inte få gå och jobba, jag ville inte lämna det där.
Det värsta är tanken på att inte få vara med barnen.
Även fritiden har varit aktiv – på lantstället vid Höga kusten har det byggts, målats och fixats. När hon idag tittar igenom sitt Instagramflöde från åren som gått kan hon bli förundrad över hur mycket hon hann med.
Nu arbetar hon ungefär 25 procent.
– Kroppen orkar inte längre på samma sätt, trappor känns tyngre och varje arbetsmoment kräver planering.
I stället för att fylla varje dag har hon behövt välja. Det har gjort prioriteringarna tydligare – människor, små stunder och det som verkligen betyder något.
”Det värsta är tanken på att inte få vara med dem”
När samtalet kommer in på det som gör mest ont handlar det om barnen.
– Det värsta är tanken på att inte få vara med dem.
De är vuxna, men relationen har förändrats sedan diagnosen. Samtalen är fler, närheten tydligare. Samtidigt försöker hon skydda dem från sin egen tyngsta sorg.
– Jag känner ibland att jag inte vill vara ledsen inför dem, men jag är det ändå. Jag vill försöka vara den jag var tidigare.
Hon berättar om ett samtal med en av sönerna som har stannat kvar.
– Han sa: ”Det spelar ingen roll när du dör mamma, det kommer alltid vara för tidigt. Men vi kommer i alla fall ha tid att ta farväl.”
Screening för tjocktarmscancer – chansen som aldrig kom
I Sverige erbjuds screening för tarmcancer från 60 års ålder. Syftet är att hitta sjukdomen tidigt, innan den spridit sig och fortfarande går att bota.
När Lotta Hammar fick sin diagnos var hon 53 år. Hon hade ännu inte kallats.
EU:s rekommendation är att screena från 50 års ålder, och flera länder diskuterar nu att sänka gränsen ytterligare, till 45 år, eftersom allt fler insjuknar tidigare.
Hon kan inte låta bli att tänka på vad som kunde ha varit annorlunda.
– Jag vet att man aldrig kan veta säkert. Men om det hade upptäckts tidigare, då kanske allt hade sett annorlunda ut.
Efter flera operationer och cellgiftsbehandlingar får hon idag immunterapi – behandling som är både krävande och kostsam.
Kontrasten är svår att bortse från.
– Om man kan hitta cancer tidigare borde det vara bättre för både individen och samhället.
Lotta Hammar förundras över de resurser som läggs på hennes obotliga cancer, tiotusentals kronor varje vecka.
– Tänk om de pengarna i stället hade lagts på att hitta cancer i ett tidigt skede, vilken vinst!
Socialstyrelsen har valt att inte sänka screeningåldern till gruppen 50–59 år, trots ökningen av yngre patienter.
För Lotta Hammar är det ett beslut som känns svårt att förstå.
– Jag tycker att det är katastrofalt.
Symtom på tjocktarmscancer – tecken många missar
Samtidigt menar hon att screening bara är en del av problemet. Minst lika viktigt är kunskapen om sjukdomen.
– Det pratas alldeles för lite om symtomen. Man vet vad man ska känna och titta efter när det gäller bröstcancer och hudcancer. Men tarmcancer? Det är så diffust.
Trötthet. En mage som förändras. Ändrade avföringsvanor. En känsla av att något inte stämmer. Signaler som är lätta att bortförklara – och som många, liksom hon själv, inte reagerar på i tid.
Att leva vidare med spridd cancer
Läkaren har varit tydlig med prognosen, behandlingen är motande, inte botande. Men Lotta Hammar vägrar tänka i de termerna.
– Jag har inte accepterat det här. Men jag förhåller mig till det.
Vardagen som hon uppskattar så mycket fortsätter: bio med barnen, arbete när kroppen orkar, fika med en vän. Små saker som tidigare bara var mellanrum i livet.
– Det är det man gör varje dag som är ens liv.
